11/11 2015 ett inlägg som kanske aldrig kommer publiceras…. Eller?

11/11/2015 - 11 svar

Idag är det verkligen ingen vanlig dag. Detta blir en dag som man kommer komma ihåg så länge man lever men som inte kommer förknippas med glädje utan med något helt annat.

Jag sitter på ett café i Helsingborg. Klockan är halv åtta på morgonen och utanför fönstret rusar människor och bilar fram. Alla är på väg någonstans och har kanske en tid att passa. Men för mig står tiden still. Jag har precis innan jag gick hit pussat om och lämnat Jeanette inne på dagkirurgin på Helsingborgs lasarett för att hon ska genomgå en operation som för en kvinna och ett par kanske är det jobbigaste man kan gå igenom. Idag dör något som vi så gärna ville ha levande. Och jag tror inte det bara är det som vi tar bort som dör utan det är ju även en bit av oss som går sönder. För nu är allt definitivt. Det är gjort, det är borta och det går inte att ta tillbaka. Ytterligare ett kapitel i det Erikssons/Gustafssons liv tillsammans ska läggas till handlingarna…

Men ska man bara lägga detta i sin ryggsäck och gå vidare i livet som om inget hänt? Nej, det går det bara inte att göra. Detta är något som vi måste få sörja, prata om och lära oss att leva med. Under de tio år som Jeanette och jag nu levt tillsammans så har vi fått uppleva otroliga toppar och lika låga dalar som varit under vattennivå. Men på något sätt har vi tillsammans alltid rest oss från dyn och klättrat upp på berget insett att vårt liv tillsammans aldrig kommer gå som på räls….

Vad är det då som har hänt? Varför detta deppiga inlägg efter att vi för ett par veckor sedan var topp när vi fick det fantastiska genomslaget på FB-inlägget kring Sigges spelande. Jo någon vecka innan inlägget fick vi reda på att Jeanette var gravid. Detta var inget som vi planerat utan det blev ju en chock. När vi väl hämtat oss från nyheten så kommer ju alla frågor. Vad gör vi nu? Har vi möjligheten att ha ett barn till? Vilket då innefattar ekonomi, plats och tid i det speciella liv vi redan lever. Efter mycket dividerande fram och tillbaka och besök hos barnmorskan, så blev planen att om man kan konstatera att barnet inte lider av Nemalin Myopathi (sjukdomen som Sigge har) så vill vi ha ett barn till.

För min egen del så kändes givetvis detta fantastiskt, då jag inte kunnat tänka mig en bättre 40-års present (fyller 40 i mars) än att få bli pappa igen. Jeanette som inte delar mina ”barndrömmar” fullt ut var väl först inte lika positiv men som sagt efter att vi fått känna efter så var det något som vi ändå kände passade bra och som vi ville göra. Men självklart vågade vi inte glädjas fullt ut då de stora frågorna fanns kvar. Går det att kolla om barnet är friskt?

För två veckor sedan fick vi träffa en förlossningsläkare som skulle ha tagit reda på detta tills vårt möte. Men, det hade han inte. Något sådant här hade han ingen aning om. Efter en del diskussion så fick vi ändå honom till att skriva en remiss till genetikerna i Lund för att se om de visste hur man kunde göra för att kunna kolla upp detta. Medan vi ändå var där så fick vi göra ett tidigt ultraljud. Då kom nästa chock. Det var inte ett foster utan två!! Tvillingar!! Men vad i…. Kan säga att då var tusen tankar som for igenom huvudet och Jeanette och jag bara tittade på varandra. Och som det sen inte var nog med detta så säger läkaren att det är något ovanligt med dessa foster. De ligger nämligen i samma fostersäck utan någon ”mellanvägg” mellan sig. Detta innebär att de kommer åt varandra hela tiden vilket annars en mellanvägg hindrar dem från att göra. Så vill man fullfölja en sådan graviditet så plockar man ut dessa barn redan i vecka 32. Som ni förstår så var det inget som blev enklare efter detta besök utan snarare tvärtom. För att få lite perspektiv på ovanligheten i detta bara händer i 1.5% av alla tvillinggraviditeter, ja varför ska det inte hända oss?

Eländet har sen fortsatt då vi efter att har haft kontakt med genetikerna i Lund fått reda på att de inte har några prover från Sigge som de jobbar med alls. Detta har vi trott hela tiden att både de och en forskare i Göteborg har arbetat med. Så nu fanns det bara en utväg kvar och det var att de i Göteborg hade kommit fram till något som kunde hjälpa oss. Som ni märker så fick vi ingen hjälp från vården i detta sökande utan vi har själva fått dra i allt. Vi har försökt få hjälp från våra ansvariga läkare kring Sigge men de har på två veckor inte ens ringt upp oss. Trots flera meddelanden från oss. Eftersom vi känt oss stressade kring att det inte ska dra ut på tiden så fick jag efter mycket letande tag i forskaren i Göteborg. Tyvärr var det rullgardin ner här. De ha fortfarande inte hittat i vilken gen Sigges sjukdom sitter. Hade de gjort det så hade man kunnat kolla om fostren var ”friska” genom ett prov på moderkakan. Efter det samtalet så kändes det givetvis kört. Det blev en hel del tårar den eftermiddagen på väg hem i bilen. Sen ägnade vi ändå helgen till att bena upp våra alternativ för att kunna se att vi skulle kunna ta ”rätt” beslut.

Eftersom vi inte kan kolla om fostren är friska så är ju ändå risken överhängande att båda eller en av dem skulle kunna lida av NM. I de bästa av världar så skulle båda vara friska men vi skulle ändå vara tvungna att ta ut dem i vecka 32 och i så fall spendera ett par månader på Neo. Där till ska man betänka att själva graviditeten som egentligen ska vara något mysigt (trots illamående mm) inte hade blivit det utan bara en krampaktig väntan på att se att allt ska gå bra. Nej, vi kunde verkligen inte se något mer ljus i tunneln.

I måndags bestämde i oss därför att avbryta graviditeten och igår fick vi träffa en barnmorska och en läkare där vi hade ett mycket bra samtal kring situationen vilket då ledde oss fram till det beslut som idag känns så fruktansvärt jobbigt att både behöva ta och gå igenom…

Men som sagt nu är det gjort och Jeanette mår åtminstone fysiskt bra. Nu får vi försöka ta hand om varandra och leva lite i nuet och ta dagarna lite som de kommer. Skönt att vi har två positiva och fina killar här hemma som ser till att vi håller gång. Dessutom har det ju denna vecka tagit full skruv vad det gäller hembesök från dem som vill hjälpa Sigge att spela tv-spel själv. Blir ett särskilt blogginlägg om detta om någon dag.

Att få till något bra avslut på dagens inlägg blir inte lätt. Men att få ”skriva av sig” lite känslor känns alltid bra. På något vis blir det ju en bit av en slags rehabprocess som underlättar läkandet. I förra veckan var tidningen Barometern från Kalmar här och gjorde ett reportage. Då frågade de om jag eller vi inte upplever att vårt liv är orättvist jämt emot andras med tanke på allt som hänt och händer. Men jag tycker inte man kan se det så. När sådant här händer är det väl självklart att man blir förbannad och ledsen och undrar varför det händer just oss. Men det finns ju inget vi kan göra åt det som händer. Utan vi får lära oss att hantera och leva med det vilket inte är enkelt. Men att vara två i dessa situationer är otroligt skönt. För att stå ensam med det, då vet i tusan om man fixat det. Nu har jag ju turen att leva ihop med en tjej som jag gått igenom så mycket tungt med att det räcker för en hel livstid och lite till. Vi har lärt oss så mycket om varandra på vägen och när det blåser snålt så är det den bästa och varmaste famnen att krypa in i, den som är närmast. Så tack för att du delar detta med mig Jeanette.

Otrolig dag!

15/10/2015 - 4 svar

Ja, tillslut blev det lite tid för bloggen även i kväll. Ett måste efter en sådan här dag. Det har verkligen gått i ett från i morse och fram tills nu. Förutom de vanliga sysslorna och umgås med barnen och Jeanette så har den mesta tiden gått åt till detta med inlägget om att kunna fixa en kontroll så att Sigge kan spela tv-spel själv.

11.600 har nu inlägget delats!! Det är helt otroligt. Man undrar liksom vad det är som händer. När det sen bara rasar in kommentarer på tips och förslag samt personer som vill engagera sig i att få till en lösning för Sigge, ja då brister det mer eller mindre. Det finns inget ord jag kan sätta på det… jo kanske medmänsklighet, empati och tacksamhet är vad Jeanette och jag känner. Här finns det för oss okända människor som verkligen brinner för att göra livet bättre för vår lille (snart store) kämpe på ett sätt som vi aldrig kunnat tro på. Fantastiskt!!

Vad som hänt mer konkret under dagen förutom att känslorna har svallat, så har jag så smått kunnat börja sammanställa lite tips och idéer. Har även börjat kunna knyta en hel del kontakter med de som visat intresse för att hjälpa till. Så det som kändes avlägset och omöjligt för ett par dag sedan känns nu som att Sigges dröm kan slå in… Skulle den slå in för Sigge så hoppas vi att det även ska bli en hjälp för andra barn i liknande situationer i framtiden. Jag försöker nämligen dokumentera ner alla förslag på hjälp som vi fått in, vilket då kan vara personer, företag, länkar, grupper och föreningar m.fl. Detta tänkte jag sen spara här så är det någon som i framtiden behöver hjälp så kan ni/de börja här hos oss. Sigge kanske även bidra med att vara något lags ansikte utåt för dessa barn och ungdomar som är i behov av denna hjälp Vad vet jag. Men det får självklart Sigge själv bestämma. Oavsett så hade det känts bra att kunna ge ”tillbaka” något för den hjälp vi själva får.

Som sagt allt är bara i startgroparna och det kommer tar tid och mycket jobb innan vi lyckas. Men det viktigaste är att drömmen lever vidare för Sigge.

Nu är det snart dags att även jag ska gå och drömma lite. Det tar på krafterna att blir intervjuad av rikspressen (Aftonbladet och Expressen) samt hänga med i alla meddelanden som fortsätter att strömma in. Måste också tacka alla er därute som vill engagerar er, gillar eller delar inlägget. Ni får fortsätta att följa Sigge och oss övriga här på bloggen så får vi se vart detta projekt slutar, ni är alla en stor del av det.IMG_2437

Natti natti! /Martin

Oj nu händer det så mycket att bloggen får vakna till liv igen!

14/10/2015 - 5 svar

Hej alla följare och välkommen tillbaka bloggen!
Har länge gått och tänkt på att det är dags att starta igång bloggen men det har aldrig känts som det varit rätt läge… För VART ska man börja? Det har ju hänt massor sen sist.

Men efter en omtumlande dag idag så får det minsann vara slut på velandet, så nu kör vi. Det får helt enkelt bli så att ”gamla historier” värvas med nya. Så håll till godo!

”Vill spela själv, gå bort!!” så uttryckte sig Sigge igår eftermiddag när han satt och spelade tv-spel med en av sina assistenter. Första tanken var givetvis att ”Men Sigge det kan du ju inte”, men snabbt ändrade jag mig då jag kom på att genom att fästa Wii-kontrollen på Sigges fot så kunde han i vart fall känna att han, om nu mycket lite, kunde styra gubben som åkte skidor. Han blev så nöjd och stolt och när han även med tur/skicklighet lyckades vinna ett lopp nerför skidbacken, ja då höll leendet gå runt hela huvudet på honom. En fantastisk känsla även för oss föräldrar och en kick för assistenterna. Att Sigge vill och kan själv är, ja vad sätter man för ord på det?!

Men varför nöja oss med detta. Efter en stunds funderade så fick jag för mig att jag skulle prova att göra ett inlägg på Facebook. Min tanke var att någon som är en mer teknisk person än mig hade någon idé om hur man kunde lösa det för Sigge så att han kan spela tv-spel helt utan hjälp från oss runtomkring. Jag skrev ihop några rader och la till Jeanette i inlägget vilket jag sen publicerade. Inte kunde jag då ana vilken respons detta inlägg skulle få på de sociala medierna. Efter tre timmar så började telefonen plinga allt oftare och massor av förslag på lösningar, kontaktuppgifter till personer som kan tänkas hjälpa till, föreningar som jobbar med spel, forskare som jobbar med spel mfl har i en strid ström trillat in till oss. Det känns helt fantastiskt att så många människor engagerade sig i detta så viktiga ämne för Sigge. Ja man blir helt enkelt rörd. Idag har både lokaltidningen (Svalöv) och tidningen Metro ringt och gjort intervjuer med mig då inlägget fått så stort genomslag på nätet. Ja det är häftigt.

Tyvärr har dagen varit uppbokad idag så vi har inte hunnit gå igenom alla förslag och kontakter än men vi hoppas kunna göra det i morgon. Kommer bli jättespännande!!

Tänkte avsluta dagens inlägg med att hylla Sigges skola, pedagoger och skolkompisar som vi tror ligger till stor grund till att Sigge nu allt oftare uttrycker att han vill vara självständig. Både skolan och kompisarna tror på och stöttar Sigge i allt han gör. Detta har under hösten varit en energikick för hela vår familj så stort tack till Christina, Rita och övrig personal på Lunnaskolan för att ni ger Sigge en sån härlig vardag!

Till sist TACK alla som delade/delar inlägget på Facebook, ni är fantastiska och förhoppningsvis är det bara en tidsfråga innan Sigge kan spöa storebror Otto i något roligt tv-spel….

/Martin

Sigge opererad, vansinnig och förflyttad till Lund…

25/04/2014 - Ett svar

Två tuffa dygn har vi i ryggen när det nu äntligen blir dags för lite sömn ikväll.

I går blev Sigge akut opererad efter att två av hans skruvar i ryggen lossnat vilket gjort att stagen i ryggen riskerade att sticka ut ur skinnet. Nu höll de sig kvar och Sigge opererades framgångsrikt i går morse. Under eftermiddagen var allt klart och vi fick träffa honom på IVA i Malmö. När han vaknade till så försökte man ”kuffa” ur Sigge och låta honom vara i deras respirator som de har där. Detta blev ingen lyckad kombo. Sigge trivdes inte alls och det blev ett ställningskrig mellan honom och respiratorn vilket slutade med att Sigge fick sövas ner igen för att han inte skulle bli riktigt dålig på kuppen.

I morse var han på lite bättre humör och accepterade att visats lite i deras respirator men inför färden från Malmö till Lund så blev han sövd igen. Transporten gick sen bra och väl framme i Lund fick han sen hoppa över i sin egen respirator. Han har under eftermiddagen sen varit på ett jäkla humör men ändå mått okej. Han har lite ont emellanåt och känns lite rolös men ändå vid gott mod. Nu får han ligga kvar på BIVA över natten och sen blir det nog flytt ner till någon avdelning för honom i morgon. Lär väl inte vara kvar här så många dagar denna gång heller känns det som eller så blir det just det. Få ta en dag i taget som vanligt.

Han även med att träffa storebror Otto en kort stund i eftermiddags då han kom ner med farmor och farfar för att kolla läget. Tur att farmor och farfar kunde rycka ut akut och hjälpas oss med Otto och alla djuren.

Som sagt nu blir det välbehövlig sömn så blir det kanske en längre blogg i morgon.

Natti natti

//Martin 

NEJ vilket skit Sigge!

22/04/2014 - 2 svar

Usch idag blev det ingen bra dag. Vi är nämligen tillbaka där ”allt” började för snart ¨6 år sedan på sjukhuset i Helsingborg med Sigge. I helgen tyckte vi att hans skruvar och stag som sitt högst upp på ryggen verkade bukta ut allt mer. Så idag valde vi att åka in med honom till sjukhuset. Efter en heldag på ortopedakuten så fick vi efter en röntgen våra farhågor besannade, de två översta skruvarna hade lossnat..

Detta innebär förutom att Sigge har ont, att han kommer få göra om operationen akut inom de närmaste dagarna. Verkligen tråkigt för Sigge då allt verkade vara så bra. Så nu blev det till att dra igång en panikplan med att ringa in farmor, fixa djurvakter och skjutsar hit och dit. Tur att vi har många som kan tänka sig att ställa upp för oss när det inte blir som vi tänkt oss.

Orsakern till att skruvarna lossnat kan vi bara filosofera kring än så länge. Men teorierna är väl att Sigges skelett kan vara försvagat och det i kombination med kanske dåliga eller inte tillräckligt bra hjälpmedel har fått detta som resultat, Spekulerar inte mer i det idag men konstaterar samtidigt att det återigen saknas en kordinator som har koll på ”allt” kring de sjuka barnen. Räcker inte med ett fullblodsproffs till läkare operarar framgångsrikt om inte eftervården hänger med. De måste se helheten med OP, diagnos, sjukgymnastik, hjälpmedel/sitsar mm mm.

Usch nu går ögonen i kors. Återkommer i morgon med mer info. Då blir det kanske lite foton från Rum 11, Sigges ”gamla” rum som numera är inrett av en viss Henrik ”Henke” Larsson. Frågan är vem som är störst, Sigge eller Henke,,,

Natti natti

/Martin

En vecka med lite av varje…

13/04/2014 - Leave a Response

Jaha då har vi nästan varit hemma i en vecka med en nyopererad ”stor” kille. Det känns faktiskt som Sigge blivit extra stor efter operationen. Att han blev rak i ryggen och nästan 20 cm längre på cupen spelar nog in….

Hur har det då gått för honom. Jo det har nog gått över förväntan. Det svåraste har väl varit att hitta nya rutiner för lyft och förflyttningar av olika slag, men det tycker vi fungerar allt bättre. Sigge verkar heller inte få så ont eller tycka det är så obehagligt att bli förflyttad nu som i början av veckan. Så det känns som det går på åt rätt håll. Det enda som krånglat nu under senaste dagarna är hans mage som det inte blir någon ordning på. Men det får vi hoppas att det snart vänder det också.

Vad har han gjort under veckan… ja om man tänker efter så…. Dator! Han har spelat ögonpeksdator minst 6 timmar per dag… Det är det han helst velat göra och det har varit svårt att övertala honom att göra något annat så för att få honom att koppla av så har vi låtit honom hållas. Får väl vara så ett par dagar till sen får vi väl börja bestämma lite över honom igen. I morgon ska vi eventuellt åka in och ta bort hans ”häftklamrar” på ryggen så får vi se hur han reagerar på det.

Det mesta under veckan har som sagt handlat om Sigge och hans mående men lite annat har det också hunnits med. I fredags så var Jeanette och jag faktiskt hellediga och vad passar bättre då än att bygga lite. Den här gången har vi börjat renovera den gamla lösdriften som stått och skakat i varenda storm. Nu har vi börjat göra den ”hel” och förstärka upp den. Planen är sen att det även ska finnas plats för ett litet hönshus och en parkering för gräsklippare mm när allt är färdigt. Annars ska det ju mest vara plats för den allt större fårskocken… Idag föddes de sista två lammen, så totalt fick vi sju stycken i vår första kull av Ruckelgårdslamm. Foton och namn kommer senare.

I helgen har sen Jeanette varit iväg och tränat och prövat att gå prov med Chic. Vilket väl gått hyfsat. Hon han även med att ta en sväng in till Landskrona i dag för att kolla på lite agility och träffa lite ”gamla” hundkompisar från den ”världen”. (En värld/vänner som vi nog båda saknar lite till mans) Hon är i alla fall på gott humör så det brukar vara ett gott tecken.

Jag själv och Otto har fortsatt snickra därute, varit på fotbollsträning samt kollat på fotboll på tv. T.o.m. Otto , som annars brukar ha svårt att sitta still och kolla på fotboll, såg större delen av första halvlek idag när Liverpool slog Manchester City i en helt galen match med 3-2. Det som sitter fast på näthinnan förutom resultatet i matchen var de fina scener som föregick matchen. På tisdag är det nämligen 25 år sedan som 96 Liverpoolsupportrar blev ihjälklämda på Hillsborough Stadion i Sheffield och idag hedrade man offren på Anfield med att sjunga ”You never walk alone” samt att man höll en tyst minut före avspark. Mäktigt var bara förordet oavsett vilket lag man har sympatier för. Sen var det ändå mer känslor efter matchen när Liverpools lagkapten Steven Gerrad, som förlorade sin kusin i katastrofen, brast ut i gråt av glädje och stolthet.. Idrottsligt en dag som kommer finnas kvar ett tag framöver.

Nu väntar en ny vecka och Otto har påsklov så vi får väl se vad som händer.

Natti natti!

//Martin

20140413-210015.jpg

20140413-210647.jpg

20140413-210657.jpg

20140413-210708.jpg

SIgge hemma igen!

07/04/2014 - Ett svar

Så, hastigt och lustigt så var vi hemma igen med Sigge. Eller ja inte så hastigt som det låter kanske. Sigge har tagit operationen på ”rätt” sätt och allt ser mycket bra ut. Därför började de redan igår prata om att Sigge skulle få åka hem idag. Och efter morgonronden idag så beslutades det att så skulle bli fallet. Dock fick vi vänta in läkare och hjälp med Sigges hjälpmedel innan det blev hemfärd. Så först strax innan kl.17 kunde vi styra en lycklig (för att få åka hem) Sigge hemåt i bilen. Härligt att få komma hem för alla parter så det njöt vi av och firade ikväll. Nu väntar dock tuffa veckor innan Sigge är helt tillbaka. Det blir också vissa saker kring vården/arbetet kring Sigge som nu kommer vara helt annorlunda. Detta gör ju att det blir en liten inkörningsperiod kring detta innan vi hittar lösningar på saker som gjort på ett visst sätt innan. Dessutom behöver vi ju vara lite extra försiktiga med Sigge under den närmaste tiden och det spelar ju också in. Men som sagt skönt att vara hemma.

Kommer skriva ett längre inlägg om denna sjukhusvistelse men det får bli en annan dag. Nu ska jag krypa till kojs och njuta av att sova i sin egen säng. Njuta kan man ju också säga att Nettan och jag gör när vi får vara med på Sigges inte alltför enkla resa genom livet. Den här killen är något alldeles extra på alla de vis och fortsätter bevisa för oss att han en inställning till livet utöver det vanliga. Han står ut med det mesta bara han får komma hem till sin soffa och sin dator. Vi är så stolta över honom och det ska bli spännande att se vad operationen får för positiva effekter på honom…

En annan kille som man kan var stolt över är ju storebror Otto som under veckan kamperat ihop med farmor och farfar här hemma. Han har gjort det utan gnäll och har sen kommit ner och hälsat på lillebrorsan i Lund och givit honom positiv energi. Otto, farmor och Nettan han även med att energiboosta lite ikväll då de han iväg på Ottos ridskola.

Till sist så kan jag ju inte låta bli att nämna de idrottsliga framgångarna som ”mina” lag haft igår och  idag. Liverpoolseger igår vilket gör att de fortsätter att leda Premier League. Djurgårdens seger i fotbollsallsvenskan i går följdes upp av seger i ishockey ikväll vilket gjorde att Djurgården åter igen återfinns i ishockeyns finrum SHL till nästa år.

Ha det bra därute så hörs vi snart igen.

Natti natti

//Martin

20140413-210439.jpg

Ytterligare en flytt o lite bilder från dagen…

05/04/2014 - 3 svar
Nöjd kille efter flytten

Nöjd kille efter flytten

Innan börjar berättar om dagen så måste jag ju berätta att jag glömde nämna vårt ”jubileum” här på bloggen. I förrgår var det nämligen så att det inlägget var vårt 1000 inlägg här på bloggen. Och ser man till besöksantalet under denna tid så verkar det ju finnas ett intresse för den, vilket vi är jätteglada för.

Så till dagen. Ja det blev ännu en flytt för Sigge idag. Han är nämligen för pigg/frisk för att uppta en plats på Biva så efter lite diskussioner så hamnade vi i eftermiddag på avdelning 62 här i Lund. Här fick Sigge ett eget rum med tv och stora ytor. Så det kändes trots allt bra. Får passa på att tacka all trevlig och kompetent personal på BIVA för denna korta visit. Roligt att träffa er alla som vanligt och ni kommer fortsätta har en stor del i vårt liv kring Sigge  och hans mående.

Förutom flytt idag så har vi fått se Sigges röntgenbilder (gjorde olika röntgen igår för att se så att allt såg bra ut) vilket var, ja vad ska säga…, häftigt. Vi ska se om vi lyckas få ut dem så vi kan visa dem här på bloggen. Sen har Sigge varit rätt trött i eftermiddag så han somnade i omgångar under kvällen. Nu hoppas vi att han får sova gott så hörs vi i morgon. Avslutar dock med ytterligare ett par bilder från dagen.

Så här lång blev jag efter operationen...

Så här lång blev jag efter operationen…

Efter flytt och dataspel så somnar en trött Sigge när hans mage äntligen kom igång...

Efter flytt och dataspel så somnar en trött Sigge när hans mage äntligen kom igång…

//Martin

Nu är vi i Lund!

03/04/2014 - Leave a Response

En kort uppdatering av Sigges status. Efter att sovit hela natten så började Sigge vakna till lite efter klockan 7 i morse. Vid 9.tiden blev han sen hämtad av specialambulans för transport från Malmö till Lund.

I Lund fick han sen äntligen tillbaka sin egen respirator vilket gjorde att han kunde börja prata igen. Det första han sa?! ”Åka hem!!!” Men det lär nog dröja ett tag innan han får göra det. Sigge har varit väldigt svullen idag men vid gott mod. Dock märks det at han har väldigt ont när vi måste röra honom. Hoppas att han får en bra natt och att smärtan börjar ge med sig under morgondagen.

Känns i allt skönt att hamna på BIVA i Lund där vi har många vänner sen tidigare och det var roligt att återse dem allihop. O visst ha Sigge växt sen sist….🙂

Hörs i morgon igen!

//Martin

Lång väntan… men allt har än så länge gått bra!!

02/04/2014 - 2 svar

Ja en lång och nervös dag går mot sitt slut och Jeanette och jag kan väl mer eller mindre andas ut. Vår lille krigare gjorde det igen. Han fixade operationen på bästa sätt även om det drog ut på tiden och vi som föräldrar hann tänka både på det ena och andra. Nu sitter vi här på en sal på IVA i Malmö och studerar vår sovande hjälte. Ja Sigge sover gott och kommer så göra tills i morgon. Detta för att man på IVA använder de andningsmedel som man har här vilket Sigge inte är van vid. Så för att Sigge inte ska behöva få obehag både för det och för smärtan från ryggen så får han nu sova gott. Planen är sen att han eventuellt väcks i morgon bitti innan han sen får sova igen medans han åker ambulans till BIVA i Lund där rehaben sen skall fortsätta.

För oss föräldrar har det varit en tuff dag och en återblick till det tuffa livet att spendera tid på sjukhus. Och att vara med och lämna Sigge till operation och säga hej då till honom, ja det lär man sig aldrig att ”tycka om”. Risken finns ju alltid där och när det som idag drog ut på tiden så hinner man ju börja tänka lite dumma tankar. Men efter en dag av flackande i Malmö centrum så ringde äntligen telefonen och hans opererande läkare berättade att allt gått bra. En lättnads suck och ännu bättre kändes det när vi fick komma in på rummet och pussa på vår prins, även om han inte var vaken.

Till sist vill vi alla tre som är här nere i Malmö tacka för allt stöd vi fått under dagen på Facebook, sms, mail och inlägg här på bloggen. Det värmer och ger energi. Nu fortsätter det tuffa ”efterarbetet” men det ska vi/Sigge nog ta oss igenom det med. Vi fortsätter givetvis att berättar hur det går och vad Sigge säger när han vaknar i morgon.

Sov gott därute och var rädda om er!!

//Martin